Gustav Vasas tal i Mora, Dalarna 1520

Jag ser eder stora församling med mycken glädje, men med lika stor sorg besinnar jag allas vårt tillstånd. Med hvad fara jag uppenbarar mig för eder, det veten j bäst, som stundeligen hören och sen huru mitt lif eftertraktas.

Men vårt olyckliga fädernesland är mig dyrare än lifvet: huru länge skola vi vara trälar, vi, som äro födde till frihet; de gamle minnas än, hvad tvång, oro och förföljelse Svenske män af Danska konungar måste utså.
De unge höra det förtäljas, och lära sig redan från barndomen att hata och motså sådan styrelse.

Dessa tyranner hafva uppoffrat all vår egendom, de hafva sugit musten af vårt land, så att oss ej annat återstår än tomma hus, magra åkrar och osäkra lif; minnens j, huru under Erik af Pommern, Jösse Eriksson eder handterat?

Nu äro samma tider och samma olyckor komna. Vårt land flyter snart uti vårt eget blod: flera hundrade svenske män hafva måst undergå en hånlig och oskyldig död.

Riskens biskopar och rådsherar äro ömkeligen mördade. Jag har sjelf dervid mistat fader och svåger. Alla dessas blod ropar om hämnd och straff öfver tyrannen. – Dalamän hafva i alla tider varit frimodige och oförskräckte, då det gälde deras fädernesland, hvarföre j också ären uti våra krönikor berömde, och alla Sveriges innebyggare vända nu sina ögon till eder,
ty de äro vane att anse eder som frihetens och fosterlandets fasta beskydd och försvar.

Jag vill gerna följa eder och hafva för eder osparda mitt svärd och mitt blod; ty mer har har ej tyrannen lemnat mig: och skall han då förnimma, att Svenske män äro både trogne och tappre, och att de med lag och icke med ok styras måge.

Ovan tal är hämtat ut Anders Fryxells bok Berättelser ur den svenska historien.