Tillkomsten av Karl XII:s likfärd

Tanken att måla Karl XII:s likfärd fanns länge i Gustafs tankar. Men han kände sig aldrig riktigt redo för en så pass värdefull och stor uppgift. Gustaf som studerade i Paris 1669–70 och kom att arbeta med konst i Paris från 1873 – 1887.  Léon Bonnat som var hans lärare i Paris, sa till Gustaf att han aldrig skulle kunna lyckas med ett sådant storlaget verk. Läraren såg dock Gustafs entusiasm och kärlek till ämnet och sa till Gustaf ”Försök, Ni är genomträngd av kärlek till det ämnet, och intet av de andra, som Ni haft i tankarna, har Ni omfattat med samma värme. Jag tror inte ni går i land med det, men försök, kan hända lyckas Ni.”

År 1877 skred Gustaf till verket med hämnd och återupprättelse i sinnet. Året innan (1876) hade hans verk ”Albrecht av Mecklenburg hånas av drottning Margareta” fått mycket kritik och blev ej välkomnat på konstscenen.
I ett brev till sin far 1877 skriver han ”pappa som gammal sjöman inser nog bättre än någon att motvind och storm ej äro oöverstigliga hinder likasåväl som att den som fegt faller undan för att söka land förr går i kvav än den som håller rätt upp i vind och modigt väntar bättre väder.”
Gustaf som ännu ej kunde leva på konsten önskar mer hjälp av sin far och skriver vidare till sin far att han skall vinna ära samt hämnas denna skymf (målningen året innan).

Gustaf fick mer tid och kärleken till ämnet gjorde att han ihärdigt kämpade, dock var det inte en rak väg till målet, han var både segerviss men också skeptisk. Likt många stora konstnärer spelar psyket ett spratt med en under tiden man skapar verket. Gustaf skriver: ”Ibland såg jag nog under arbetets gång, att det låg något storslaget över duken, men i sista minuten då den skulle gå till Champ-De-Mars, kom missmodet över mig, och då den bars in i den svenska avdelningen utan att någon till mig yttrade ett ord, vare sig beröm eller klander, var jag viss om att den var misslyckad, den liksom förut ’Margareta’. Jag gick hem förtvivlad, viss om nederlag. Nu var det att resa hem, slå målningen ur hågen och gräma sig hela sitt liv.”

Målningen Karl XII:s likfärd presenterades 1878 och tvärtemot Gustafs skepticism så blev resultatet en stor seger, folksamlingar hopade sig framför målningen. Flera ansåg att detta var detta var det största svenska konstverket genom tiderna. Pressen lovordade den, den fick medalj och flera intressenter lade bud.
Gustaf Cederström skrev i en av sina böcker om processen:
”och så lyste solen upp, och detta år som börjat så tungt slutades i glädje och solsken med födelsen av min dotter, som till minne av striden fick namn efter den, i vart namn striden stått. En hård energisk kamp med stora svårigheter hade jag då i 13 månader bestått, isolerad i min ateljé. Det gällde seger eller undergång och tack vare goda makter, i vilkas hägn jag arbetat, blev det ej det senare”.

Karl XII:s likfärd målas igen och den blir ännu vackrare

Mästerverket blev köpt av den ryske storfursten Konstantin Konstantinovitj, något som väckte stor irritation. Folket krävde att en ny målning skulle göras och en insamling startade för att Gustaf Cederström skulle måla en till. Gustaf som nu hade flyttat hem till Sverige började på nytt och denna uppdaterade målning av Karl XII:s likfärd skulle skänkas till Nationalmuseum, vilket den gjorde och där den fortfarande finns att beskåda.

Detta mästerverk blev svenskare och vackrare än det tidigare. Då den första målningen gjordes i Paris fanns det svårigheter med rekvisita. Snö fanns ej tillgänglig i Paris vilket gjorde att han fick införskaffa säckar med salt som hälldes ut på golvet i ateljén. Modeller med svenskt utseende som skulle vara likbärare fann ej att finna.

Nu när han befann sig i Sverige fanns det både snö och vackra svenska officerare och soldater tillgängliga som modeller.

Verket får en helt annan innebörd när vi granskar dessa omständigheter och detaljer.
Den rätta målningen i vår mening är den senare, den som gjordes i Sverige och som finns på Nationalmuseum och att köpa hos Royal Posters. Mästerverket målades i ett ateljéskjul i en park nära sitt släkthem i Krusenberg. Cederström lät göra ett hål i väggen i ateljén för att traktens folk skulle kunna åskåda när Gustaf utförde sitt arbete, Axel L Romdahl skriver om detta i sin bok; ”en omtanke som ger ett nästan rörande uttryck för en patriarkalisk folklighet”. Kollar vi även vilka som var med som modeller för den nya rätta målningen så vet vi att mannen med bindeln runt huvudet har bytts ut från fransmannen Schlumberger till Gustafs bror, Carl Cederström.
Det senare verket blir svenskare och vackrare än den tidigare.

Mästerverket tog Gustaf Cederström till nya nivåer, och det är denna målning som vi idag förknippar med Karl XII:s död och stormaktstidens slut.
Detta mästerverk tog Gustaf Cederström till nya nivåer och är det vackraste verk han skapat. Hans kärlek till ämnet var det som lyfte honom till höga nivåer och gjorde att han kunde bemästra detta verk. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få exklusiva erbjudanden och texter, fyll i din epost nedan.

[mc4wp_form id=”3321″]