Recension Zorn – en svensk superstjärna

För drygt en månad sedan (6 april) öppnades utställningen Zorn – en svensk superstjärna på Nationalmuseum i Stockholm. Nationalkaraktären Anders Zorn uppmärksammas med en utställning med mer än 200 verk eftersom det var 100 år sedan han dog, utställningen sköts dock upp 1 år p.g.a corona pandemin.

Ett djup som berör många av oss

Nu är vi här och utställningen börjar mycket bra med konstnärens natursköna målningar. En målning som vi fastnar direkt för är ”Mor klär sitt barn” målad år 1888. Målningen har ett djup av svensk natur och kärlek, ett djup som berör många av oss. Motivet visar en naken mor sitta vid sidan av stranden under ett litet träd och klär sin unga son.

Anders Zorn och hans fru Emma Zorn fick inga egna barn men var väldigt barnkära, dock kan jag inte låta bli att tänka djupare än så. Anders Zorn växte upp utan far, speglar tavlan kärleken till sin hårt arbetande mor som hjälper sin son att växa upp?

Jag tror i.a.f de flesta utav oss inte kan låta bli att tänka på vår egen mor och känna en djup kärlek för henne när vi njuter av målningen. Samma sak gäller målningen En premiär som visas på samma avdelning av utställningen.

Den som hade hoppats på att se många av hans målningar med nakna fria kvinnor kommer bli besviken på utställningen. Mycket mer naket än de tidigare nämnda målningarna får vi inte se.

Tyvärr har några högljudda kritiserat de mycket vackra och naturliga konstverken av kvinnor som nakenbadar. Det man helt och hållet missar är dock att målningarna inte var sexualiserande utan kvinnans kropp var något Anders Zorn såg som konst, precis som han gjorde med naturen. Dessutom målade han kvinnor i sin mest naturliga form.

Att inte ta med flera av dessa målningar, som betydde väldigt mycket för både Zorn och konstvärlden ska ses som en försummelse av både svenska kvinnor och svensk konst.

Förträfflig skicklighet

Vidare fortsätter vi i flera olika små rum där vi inte känner oss lika hemma känslomässigt. Det är rum där vi får ta del av konstnärens målningar ute på sina resor runt om i Europa. Dock slår dessa rum oss med häpnad på ett annat sätt, hans oerhört suveräna konstskapande med olika tekniker. När man ser hur han hanterar de olika teknikerna så skickligt förstår man ännu mer hans storhet som konstnär.

Vidare går vi och får se några av hans makalösa porträtt och genremålningar med en impressionistisk stil som gör att färgerna smälter samman och bildar ett utomordentligt konstverk. En målning som verkligen illustrerar sammansmältningen är ”Studie till omnibus”. En kvinna drar gardinen åt sidan för att blicka ut ur vagnen. När man går riktigt nära ser man inget specifikt men på avstånd lever man sig in i målningen och kan nästan se livet ute på gatan. Så är det i flera av Zorns målningar, man måste ta något steg tillbaka och se hela målningen.

En varm känsla

Avslutet av utställningen var nästan lika bra som början. Här har Nationalmuseum lyckats återskapa den varma känsla Zorn hade för både sitt fosterland och fosterbygd.

Vi möts av en värme, en värme för landet och kulturen som Zorn hyste så stor kärlek för. Flera kritiker har i marxistisk anda försökt få Anders Zorn att bli en internationell medborgare, men trots att han vistades stora delar av sitt liv utomlands slocknade aldrig lågan för hans fosterbygd, faktiskt tvärtom, han kände sig mer svensk.

Det är i dessa nationalromantiska målningar tillsammans med de svenska naturmålningarna vi verkligen finner hans glöd och kärlek.

Många av porträtten målade han ofta av p.g.a pengamässiga skäl, men dessa nationalromantiska målningar gjorde han av kärleksfulla skäl.

Läs även debattinlägget Anders Zorn och svensk kultur måste försvaras

En målning vi avslutar med är Kokerskan. Målningen får symbolisera dels hans glödande hjärta för konst och Sverige, men också den glöd fler och flera känner kring sann konst och skönhet.