Royal Posters | Gustav Adolfs dagen - Texter av Esaias Tegnér

Vid Gustav II Adolfs minnesfest år 1832 höll Nationalskalden Esaias Tegnér tal för att hedra Gustav II Adolf. Nedan har vi tagit med delar utav talet.

Ty detta är den dagen, då för två hundra år sedan Gustaf Adolf föll, den störste bland Sveriges konungar och den ädlaste bland svenske män. Det var en ärofull dag; ty hjelten föll i segerns armar. Han låg död midt isin vunna slagtning. Tusendetal af hans fiender föllo som försoningsoffer åt hans skugga. Hans dödsdag var tillika hans herdesdag.

Så föll vid trettiåtta års ålder den störste af en storsinnad ätt, den störste af Vasastammen. Mången eröfrare före och efter honom har fallit såsom han; men ingen enda har qvarlemnat ett så fläckfritt, ett så spegelklart namn som denne. Gustaf Adolf var en hjeltenatur af det storartade, rent menskliga slag.

Hans själ var för stor för afund; men hvar han fann ett utmärkt anlag, der älskade han och fostrade och utbildade det; och när han föll, då var det hans store lärjungar, både i kriget och freden, som fullföljde hans verk och räddade landets ära. Hans vältalighet, ett arf i Vasaslägten, var af det enkla fortnida slaget, som utgår från tankens klarhet och hjertats värma och derför både öfvertygar och hänför. Den ljuslockige, blåögde, älskade Vasasonen kunde ingen emotså. Sjelf lärd och från barndomen förtrogen med forntidens både språk och anda, älskade och befordrade han konst och vetenskap; ty han betraktade dem icke som ett onyttigt gräl eller en öfverflödig prydnad, utan som menniskosinnets blomingsdoft.

Vi äro ett ringa folk emot dem; och skole vi hoppas någon räddning, så är det ingalunda af vårt antal och yttre makt, utan det är blott och endast af en bättre, en högsintare, en fastare ande inom oss sjelfva. Men ack, huru är våra fäders ande förkolnad! Store Gud, du som i så många tidehvarf hållit din hand öfver Svea land, hör oss i dag, hör oss på Gustaf Adolfs dödsdag! Uppväck, såsom du fordom gjort, om det behöfves och när behöfves, uppväck en hjelte i landena! Lär honom att omskapa sitt folk och plocka bort, icke blott den yttre flärden, som glittrar, utan äfven den inre och farligare, som gnager på nationens hjertrötter! Men om din vishet beslutit annorlunda, om du har bestämt, att vårt namn skall utplånas ibland folken och våra fäders grafvar förtampas af barbarer, så låt oss åtminstone falla utan blygd, låt oss falla stridande, såsom det egnar Gustaf Adolfs folk!