Apan lurade hela konstetablissemanget

Efter andra världskriget hade den moderna konsten fortsatt sitt förfall och den abstrakta konsten blev återigen populär. Konstkritikerna som förespråkade gränslösheten hyllade målning efter målning och uppdiktade vackra ord om abstrakta målningar som övriga inte kunde tyda. Det fanns dock flera som var trötta på denna nonsens, kunde verkligen konstkritikerna tyda verken? Fanns det ett något djup i de abstrakta målningarna?

Den mystiske ”fransmannen”

I denna tid uppstod det en fransk konstnär vid namn ”Pierre Brassau”. I februari 1964 ställde den mystiske och självlärda konstnären ut sin konst på Gallerie Christinae och konstkritikerna blev mycket nyfikna på vad denna exotiska man hade skapat. ”Pierre Brassaus” verk stal hela showen. Konstkritikerna hyllade ”Pierres” underbara verk. Han kallades ”dukens balettmästare”. Rolf Anderberg, en konstkritiker skrev i Göteborgs Posten: ”Pierre Brassau breder på med kraftiga tag men också med klar beräkning, man skulle vilja säga att hans penseldrag vrider sig med en vildsint kräsenhet på duken”. Alla var dock inte nöjda med den intetsägande konsten, en konstkritiker sa ”detta kan bara ha målats av en apa”.

Vem var då ”Pierre Brassau”?

Åke ”Dacke” Axelsson var en av de som tröttnat på arroganta konstkritiker som trodde de var bättre än folket med deras djupa analyser av själlösa målningar. Åke som var journalist ville testa dessa fisförnäma herrar. Han begav sig till Borås djurpark, övertalade en av djurskötarna och fick låna apan Peter. Åke ”Dacke” Axelsson hade dukat upp med färg, dukar och målarverktyg så apan Peter kunde sätta i gång med målandet.  Dock tog det lång tid för apan att komma i gång, han åt hellre färgen och stoppade penslar m.m i munnen i stället för att måla. Efter ett par timmar kom dock apan i gång och flera verk kunde skapas med ”vildsint kräsenhet”.  Apan var dock kräsen med något annat, han skulle ha många bananer. Desto mer bananer han fick desto mer målade han. När apan hade målat klart valde Åke ut de fyra bästa, signerade målningarna med ”Pierre Brassau” och ställde ut dessa verk på Gallerie Christinae. Apan Peter stal showen under pseudonymen ”Pierre Brassau” med sina enkla och slarvigt målade verk.

De grundlurade polisanmälde

Konstkritikerna, förutom en som inte uppskattade den intetsägande konsten, blev totalt grundlurade. Åke ”Dacke” Axelsson publicerade sedan detta i den tidningen han skrev för och konstetablissemanget skämdes ögon ur sig. Hur kunde de som ska vara proffsen inte se att dessa verk var skapade av en apa? Hur kunde de bli så lurade? Det här var inte sann konst, man kan inte kalla allt för konst för då försvinner betydelsen av den. Men vissa blev så förnärmade att de valde att polisanmäla Åke. Åke blev dock aldrig dömd då inget brott hade begåtts. Den som hyllade ”Pierre Brassau” mest, Rolf Anderberg, betedde sig likt många förnekare gör, han valde att stå fast vid sin övertygelse att målningarna var högklassiga.

Döm själva, vad tycker ni om verket?